1Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv? 2Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen. 3Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad. 4Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par? 5Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse. 6Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling. 7Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem. 8Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt. 9När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn. 10Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur. 11Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet. 12Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap. 13På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet. 14Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom. 15Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen. 16När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans. 17Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar. 18Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä. 19Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå; 20ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar. 21På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn. 22Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet. 23Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår. 24Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han. 25På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.