1Icke åt oss, HERRE, icke åt oss, utan åt ditt namn giv äran, för din nåds, för din sannings skull. 2Varför skulle hedningarna få säga: »Var är nu deras Gud?» 3Vår Gud är ju i himmelen; han kan göra allt vad han vill. 4Men deras avgudar äro silver och guld, verk av människohänder. 5De hava mun och tala icke, de hava ögon och se icke, 6de hava öron och höra icke, de hava näsa och lukta icke. 7Med sina händer taga de icke, med sina fötter gå de icke; de hava intet ljud i sin strupe. 8De som hava gjort dem skola bliva dem lika, ja, alla som förtrösta på dem. 9I av Israel, förtrösten på HERREN. Ja, han är deras hjälp och sköld. 10I av Arons hus, förtrösten på HERREN. Ja, han är deras hjälp och sköld. 11I som frukten HERREN, förtrösten på HERREN. Ja, han är deras hjälp och sköld. 12HERREN har tänkt på oss, han skall välsigna, han skall välsigna Israels hus, han skall välsigna Arons hus, 13han skall välsigna dem som frukta HERREN, de små såväl som de stora. 14Ja, HERREN föröke eder, seder själva och edra barn. 15Varen välsignade av HERREN, av honom som har gjort himmel och jord. 16Himmelen är HERRENS himmel, och jorden har han givit åt människors barn. 17De döda prisa icke HERREN, ingen som har farit ned i det tysta. 18Men vi, vi skola lova HERREN från nu och till evig tid. Halleluja!