1En vallfartssång. Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida, 2han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob; 3»Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger, 4jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer, 5förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob.» 6Ja, vi hörde därom i Efrata, vi förnummo det i skogsbygden. 7Låtom oss gå in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall. 8Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark. 9Dina präster vare klädda i rättfärdighet, och dina fromma juble. 10För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde. 11HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron. 12Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron. 13Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning. 14Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust. 15Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest. 16Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt. 17Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde. 18Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa.»