1Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet? 2Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde: 3»Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.» 4Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem. 5Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem: 6»Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.» 7Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: »Du är min son, jag har i dag fött dig. 8Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom. 9Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.» 10Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden. 11Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan. 12Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.