1För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David. 2Allenast hos Gud söker min själ sin ro; från honom kommer min frälsning. 3Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall ej mycket vackla. 4Huru länge viljen I rasa mot denne man, samfällt slå honom ned, såsom vore han en lutande vägg, en sönderbräckt mur? 5De rådslå allenast om att stöta honom ned från hans höjd, de hava behag till lögn; med munnen välsigna de, men i sitt innersta förbanna de. Sela. 6Allenast i Gud må du hava din ro, min själ; ty från honom kommer mitt hopp. 7Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall icke vackla. 8Hos Gud är min frälsning och min ära; min starka klippa, min tillflykt har jag i Gud. 9Förtrösta på honom alltid, du folk; utgjuten för honom edra hjärtan. Gud är vår tillflykt. Sela. 10Allenast ett intet äro människors barn, myndiga herrar fåfänglighet; i vågskålen äro de för lätta, mindre än intet äro de allasammans. 11Förliten eder icke på orätt vinning, sätten icke ett fåfängligt hopp till rov: om ock eder rikedom växer, så akten icke därpå. 12En gång har Gud sagt det, ja, två gånger har jag hört det, att hos Gud är makten; 13och hos dig, Herre, är nåd. Ty du vedergäller var och en efter hans gärningar.