1En sång, en psalm av Asaf. 2Gud, var icke så tyst, tig icke och var icke så stilla, o Gud. 3Ty se, dina fiender larma, och de som hata dig resa upp huvudet. 4Mot ditt folk förehava de listiga anslag och rådslå mot dem som du beskyddar. 5De säga: »Kom, låt oss utrota dem, så att de ej mer äro ett folk, och så att ingen mer tänker på Israels namn.» 6Ty endräktigt rådslå dem med varandra, de sluta mot dig ett förbund: 7Edoms tält och ismaeliterna, Moab och hagariterna, 8Gebal och Ammon och Amalek, filistéerna tillika med dem som bo i Tyrus; 9Assur har ock slutit sig till dem, han har lånat sin arm åt Lots barn. Sela. 10Gör med dem såsom du gjorde med Midjan, såsom med Sisera och Jabin vid Kisons bäck, 11dem som förgjordes vid En-Dor och blevo till gödning åt marken. 12Låt det gå deras ädlingar såsom det gick Oreb och Seeb, och alla deras furstar såsom det gick Seba och Salmunna, 13eftersom de säga: »Guds ängder vilja vi intaga åt oss.» 14Min Gud, låt dem bliva såsom virvlande löv, såsom strå för vinden. 15Lik en eld som förbränner skog och lik en låga som avsvedjar berg 16förfölje du dem med ditt oväder, och förskräcke du dem med din storm. 17Gör deras ansikten fulla med skam, så att de söka ditt namn, o HERRE. 18Ja, må de komma på skam och förskräckas till evig tid, må de få blygas och förgås. 19Och må de förnimma att du allena bär namnet »HERREN», den Högste över hela jorden.