1Du hämndens Gud, o HERRE, du hämndens Gud, träd fram i glans. 2Res dig, du jordens domare, vedergäll de högmodiga vad de hava gjort. 3Huru länge skola de ogudaktiga, o HERRE, huru länge skola de ogudaktiga triumfera? 4Deras mun flödar över av fräckt tal; de förhäva sig, alla ogärningsmännen. 5Ditt folk, o HERRE, krossa de, och din arvedel förtrycka de. 6Änkor och främlingar dräpa de, och faderlösa mörda de. 7Och de säga: »HERREN ser det icke, Jakobs Gud märker det icke.» 8Märken själva, I oförnuftiga bland folket; I dårar, när kommen I till förstånd? 9Den som har planterat örat, skulle han icke höra? Den som har danat ögat, skulle han icke se? 10Den som håller hedningarna i tukt, skulle han icke straffa, han som lär människorna förstånd? 11HERREN känner människornas tankar, han vet att de själva äro fåfänglighet. 12Säll är den man som du, HERRE, undervisar, och som du lär genom din lag, 13för att skaffa honom ro för olyckans dagar, till dess de ogudaktigas grav varder grävd. 14Ty HERREN förskjuter icke sitt folk, och sin arvedel övergiver han icke. 15Nej, rättfärdighet skall åter gälla i rätten, och alla rättsinniga skola hålla sig därtill. 16Vem står upp till att försvara mig mot de onda, vem bistår mig mot ogärningsmännen? 17Om HERREN icke vore min hjälp, så bodde min själ snart i det tysta. 18När jag tänkte: »Min fot vacklar», då stödde mig din når, o HERRE: 19När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta, då gladde din tröst min själ. 20Kan fördärvets domarsäte hava gemenskap med dig, det säte där man över våld i lagens namn, 21där de tränga den rättfärdiges själ och fördöma oskyldigt blod? 22Men HERREN bliver för mig en borg, min Gud bliver min tillflykts klippa. 23Och han låter deras fördärv vända tillbaka över dem och förgör dem för deras ondskas skull. Ja, HERREN, vår Gud, förgör dem.