1Därefter samlade Salomo de äldste i Israel och alla huvudmännen för stammarna, Israels barns familjeöverhuvuden, till sig i Jerusalem för att hämta upp Herrens förbundsark från Davids stad, det är Sion. 2Så samlades alla Israels män hos kung Salomo under högtiden i månaden Etanim, som är den sjunde månaden. 3När alla de äldste i Israel hade kommit, lyfte prästerna upp arken. 4De hämtade Herrens ark och uppenbarelsetältet dit upp tillsammans med alla heliga föremål som fanns i tältet. Prästerna och leviterna hämtade dem dit upp. 5Och kung Salomo stod framför arken tillsammans med Israels hela menighet som hade samlats hos honom. Man offrade småboskap och nötboskap i sådan mängd att de inte kunde räknas eller uppskattas. 6Prästerna bar in Herrens förbundsark till dess plats i husets kor, i det allra heligaste, till platsen under kerubernas vingar. 7Ty keruberna bredde ut sina vingar över den plats där arken stod, så att arken och dess stänger upptill täcktes av keruberna. 8Stängerna var så långa att deras ändar kunde ses från helgedomen framför koret, men de var inte synliga längre ut. De har blivit kvar där ända till denna dag. 9I arken fanns ingenting annat än de två stentavlor som Mose hade lagt ner i den vid Horeb, när Herren slöt förbund med Israels barn, sedan de dragit ut ur Egyptens land. 10Och det hände att när prästerna gick ut ur helgedomen, uppfylldes Herrens hus av molnet, 11så att prästerna inte kunde stå och göra tjänst på grund av molnet. Ty Herrens härlighet uppfyllde Herrens hus. 12Då sade Salomo:" Herren har sagt att han vill bo i dunklet. 13Jag har nu byggt ett hus till boning åt dig, en plats där du kan bo till evig tid." 14Sedan vände sig kungen om och välsignade Israels hela församling, medan allt folket stod. 15Han sade: "Välsignad vare Herren, Israels Gud, som med sin hand har fullbordat vad han med sin mun lovade min fader David, när han sade: 16Från den dag då jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten har jag inte i någon av Israels stammar utvalt en stad för att i den bygga ett hus där mitt namn skulle vara. Men David har jag utvalt till att råda över mitt folk Israel. 17Min fader David hade i sinnet att bygga ett hus åt Herrens, Israels Guds, namn. 18Men Herren sade till min fader David: Då du nu har i sinnet att bygga ett hus åt mitt namn, så gör du rätt i att ha detta i sinnet. 19Men det är inte du som skall bygga huset, utan din son, han som skall utgå från dig, han skall bygga huset åt mitt namn. 20Och Herren har hållit det löfte han gav, för jag har kommit i min fader Davids ställe och sitter nu på Israels tron, så som Herren lovade, och jag har byggt huset åt Herrens, Israels Guds, namn. 21Där har jag inrett ett rum för arken, och i den förvaras det förbund som Herren slöt med våra fäder, när han förde dem ut ur Egyptens land." 22Därefter trädde Salomo fram för Herrens altare inför hela Israels församling. Han räckte ut sina händer mot himlen 23och sade:" Herre, Israels Gud, det finns ingen Gud som du, varken uppe i himlen eller nere på jorden, du som håller förbundet och bevarar nåd mot dina tjänare när de vandrar inför dig av hela sitt hjärta, 24du som har hållit vad du lovade din tjänare, min fader David. Ty vad du med din mun lovade, det fullbordade du med din hand, så som nu har skett. 25Håll nu, Herre, Israels Gud, vad du lovade din tjänare, min fader David, när du sade till honom: Det skall aldrig saknas en avkomling av dig inför mig på Israels tron, om dina barn ger akt på sin väg och vandrar inför mig, så som du har vandrat inför mig. 26Och nu, Israels Gud, låt det ord bli sant som du har talat till din tjänare, min fader David. 27Men kan då Gud verkligen bo på jorden? Se, himlarna och himlarnas himmel rymmer dig inte. Hur mycket mindre då detta hus som jag har byggt! 28Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, Herre, min Gud, så att du hör det rop och den bön som din tjänare i dag sänder upp till dig 29och låter dina ögon natt och dag vara öppna mot detta hus, mot den plats om vilken du har sagt: Mitt namn skall vara där, så att du hör den bön som din tjänare ber, när han vänder sig mot denna plats. 30Ja, hör din tjänares och ditt folk Israels bön, när de vänder sig mot denna plats. Må du höra den på den plats där du bor, i himlen. Och när du hör, må du förlåta. 31Om någon syndar mot sin nästa och man föreskriver honom en ed och låter honom svära den, och han kommer och svär eden inför ditt altare i detta hus, 32må du då höra det i himlen och utföra ditt verk och skaffa dina tjänare rätt. Du skall förklara den skyldige skyldig och låta hans gärningar komma över hans huvud, men förklara den rättfärdige rättfärdig och låta honom få efter hans rättfärdighet. 33Om ditt folk Israel blir slaget inför en fiende, därför att de har syndat mot dig, men de vänder om till dig och prisar ditt namn och ber och ropar till dig om nåd i detta hus, 34må du då höra det i himlen och förlåta ditt folk Israels synd och låta dem komma tillbaka till det land som du har givit åt deras fäder. 35Om himlen stängs till och inget regn faller, därför att de har syndat mot dig, men de då ber, vända mot denna plats, och prisar ditt namn och vänder om från sin synd, eftersom du har ödmjukat dem, 36må du då höra det i himlen och förlåta dina tjänares och ditt folk Israels synd, och undervisa dem om den goda väg de skall vandra. Låt det då också regna över ditt land, det som du har givit åt ditt folk till arvedel. 37Om det blir hungersnöd i landet, om det blir pest, om det blir sot eller rost, om gräshoppor eller gräsmaskar kommer, om fienden tränger in i deras land och belägrar deras städer, ja, vilken plåga eller sjukdom som än kommer, 38om då någon, vem som helst, eller hela ditt folk Israel, ber och ropar till dig när de var för sig känner plågan i sitt hjärta och så räcker ut sina händer mot detta hus, 39må du då höra det i himlen där du bor och förlåta och utföra ditt verk, och ge var och en efter hans gärningar, eftersom du känner hans hjärta. Ty endast du känner alla människors hjärtan. 40Så skall de frukta dig, så länge de lever i det land som du har givit åt våra fäder. 41Också om en främling, en som inte är av ditt folk Israel, kommer från något land långt borta, för ditt namns skull 42- ty man skall också där höra talas om ditt stora namn och din starka hand och din uträckta arm - ja, om han kommer och ber, vänd mot detta hus, 43må du då höra det i himlen där du bor och göra allt vad främlingen ropar till dig om. Så skall alla folk på jorden lära känna ditt namn och frukta dig, såsom ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus, som jag har byggt, är uppkallat efter ditt namn. 44Om ditt folk drar ut till strid mot sin fiende på den väg du sänder dem och de ber till Herren, vända i riktning mot den stad som du har utvalt och mot det hus som jag har byggt åt ditt namn, 45må du då i himlen höra deras bön och åkallan och skaffa dem rätt. 46Om de syndar mot dig - och det finns ingen människa som inte syndar - och du blir vred på dem och ger dem i fiendens våld och man tar dem till fångar och för bort dem till fiendens land, långt bort eller nära, 47men de då kommer till besinning i det land där de är i fångenskap och vänder om och ropar till dig om nåd i det land där man håller dem fångna och säger: Vi har syndat och gjort illa, vi har varit ogudaktiga; 48om de då vänder om till dig av hela sitt hjärta och av hela sin själ i sina fienders land, dit man fört dem i fångenskap, och ber till dig, vända i riktning mot sitt land, det som du har givit åt deras fäder, och mot den stad som du har utvalt och mot det hus som jag har byggt åt ditt namn, 49må du då i himlen, där du bor, höra deras bön och deras rop om nåd och skaffa dem rätt. 50Förlåt ditt folk vad de har syndat mot dig, och förlåt alla de överträdelser som de har begått mot dig, och låt dem finna barmhärtighet hos dem som håller dem fångna, så att dessa förbarmar sig över dem. 51Ty de är ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut ur Egypten, den smältugnen. 52Låt dina ögon vara öppna och vända till din tjänares och ditt folk Israels rop om nåd, så att du hör dem, så ofta de ropar till dig. 53Ty du har själv avskilt dem till arvedel åt dig bland alla folk på jorden, så som du talade genom din tjänare Mose, när du förde våra fäder ut ur Egypten, Herre Herre." 54När Salomo hade slutat att med dessa ord be och åkalla Herren, steg han upp från Herrens altare, där han hade legat på knä med händerna lyfta mot himlen. 55Han steg fram och välsignade Israels hela församling med hög röst. Han sade: 56"Välsignad vare Herren, som har givit sitt folk Israel ro, alldeles som han har sagt! Ingenting har uteblivit av allt det goda som han lovade genom sin tjänare Mose. 57Må då Herren, vår Gud, vara med oss, så som han har varit med våra fäder. Må han inte överge oss eller lämna oss, 58utan vända våra hjärtan till sig, så att vi alltid går på hans vägar och håller fast vid de bud och stadgar och föreskrifter som han har givit våra fäder. 59Må dessa mina ord med vilka jag bönfallit inför Herren, vara nära Herren, vår Gud, dag och natt, så att han skaffar rätt åt sin tjänare och rätt åt sitt folk Israel dag efter dag, 60för att alla folk på jorden skall veta att Herren är Gud och ingen annan. 61Låt era hjärtan vara hängivna Herren, vår Gud, så att ni alltid lever efter hans stadgar och håller hans bud, så som ni nu gör." 62Kungen och hela Israel offrade slaktoffer inför Herrens ansikte. 63Till det gemenskapsoffer som Salomo offrade åt Herren tog han 22 000 tjurar och 120 000 av småboskapen. Så invigdes Herrens hus av kungen och alla Israels barn. 64Samma dag helgade kungen den mellersta delen av förgården framför Herrens hus. Där offrade han brännoffret, matoffret och fettstyckena av gemenskapsoffret. Kopparaltaret som stod inför Herrens ansikte var nämligen för litet för att brännoffret, matoffret och fettstyckena av gemenskapsoffret skulle kunna rymmas där. 65Vid detta tillfälle firade Salomo högtiden och med honom hela Israel. Det var en stor församling, alltifrån det ställe där vägen går mot Hamat, ända till Egyptens bäck, som var inför Herrens, vår Guds, ansikte i sju dagar och åter sju dagar, tillsammans fjorton dagar. 66På åttonde dagen lät han folket gå, och de välsignade kungen. Sedan gick de hem, fyllda av glädje i sina hjärtan över allt det goda som Herren hade gjort mot sin tjänare David och mot sitt folk Israel.