1Sedan David hade talat med Saul, fäste sig Jonatan så vid David att Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv. 2Saul tog David till sig på den dagen och lät honom inte mer vända tillbaka till sin fars hus. 3Jonatan slöt ett förbund med David, eftersom han hade honom lika kär som sitt eget liv. 4Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den åt David, och även sina övriga kläder, till och med sitt svärd, sin båge och sitt bälte. 5Och när David drog ut hade han framgång överallt dit Saul sände honom. Därför satte Saul honom över krigsfolket, och allt folket uppskattade honom, också de som var Sauls tjänare. 6När de kom hem, då David vände tillbaka efter att ha dödat filisteen, gick kvinnorna ut från alla Israels städer under sång och dans för att möta kung Saul med jubel, med pukor och trianglar. 7Kvinnorna sjöng och dansade och sade:"Saul har slagit sina tusen,David sina tiotusen." 8Då blev Saul mycket vred. Dessa ord berörde honom mycket illa. Han sade: "Åt David har de gett tiotusen, åt mig har de gett tusen. Nu är det bara kungadömet som fattas honom." 9Från och med den dagen hade Saul ett ont öga till David. 10Dagen därpå kom en ond ande från Gud över Saul. Han bar sig åt som en galen inne i sitt hus medan David spelade, som han dagligen brukade göra. Saul hade sitt spjut i handen, 11och han kastade det och tänkte: "Jag skall spetsa fast David vid väggen." Men två gånger vek David undan för honom. 12Saul var rädd för David, eftersom Herren var med David men hade vikit ifrån Saul. 13Därför skickade Saul bort honom och gav honom befälet över tusen man. Och han drog ut och kom tillbaka framför sin trupp. 14David lyckades väl i allt han gjorde och Herren var med honom. 15När Saul såg att han lyckades så väl blev han rädd för honom. 16Men hela Israel och Juda älskade David, eftersom han var deras ledare och anförare. 17Saul sade till David: "Se, min äldsta dotter Merab vill jag ge dig till hustru. Visa mig bara att du är tapper och utför Herrens krig." Ty Saul tänkte: "Min hand skall inte drabba honom, det må filisteernas hand göra." 18Men David svarade Saul: "Vem är jag, vad är mitt liv och vad är min fars släkt i Israel, eftersom jag skulle bli konungens svärson?" 19Men när tiden kom att Sauls dotter Merab skulle ha givits åt David, fick i stället meholatiten Adriel henne till hustru. 20Men Sauls dotter Mikal älskade David. När man talade om det för Saul, gladde det honom. 21Saul tänkte nämligen: "Jag skall ge henne åt honom och så blir hon en snara för honom, så att filisteernas hand kan drabba honom." Han sade till David: "För andra gången kan du nu bli min svärson." 22Saul befallde sina tjänare att de i hemlighet skulle säga till David: "Kungen tycker om dig och alla hans tjänare älskar dig. Bli nu kungens svärson!" 23När Sauls tjänare sade detta till David svarade han: "Tycker ni det är så obetydligt att bli kungens svärson? Jag är ju en fattig och obetydlig man." 24När Sauls tjänare berättade för honom vad David sagt, 25bad Saul dem att säga så här: "Kungen begär ingen annan brudgåva än förhudarna av etthundra filisteer som hämnd på kungens fiender." Saul hoppades nämligen att David skulle falla för filisteernas hand. 26När Sauls tjänare talade om för David vad han hade sagt, ville David gärna på det villkoret bli kungens svärson. Innan tiden ännu hade gått ut, 27stod David upp och drog i väg med sina män och slog tvåhundra man av filisteerna. Han tog deras förhudar med sig och överlämnade hela antalet åt kungen, för att han skulle bli kungens svärson. Då gav Saul honom sin dotter Mikal till hustru. 28Men Saul såg och förstod att Herren var med David och att Sauls dotter Mikal älskade honom. 29Då blev Saul ännu mer rädd för David, och Saul blev Davids fiende för alltid. 30Men filisteernas furstar drog ut i fält. Och så ofta de gjorde det, hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare, så att hans namn blev mycket aktat.