1När oroligheterna hade lagt sig, kallade Paulus till sig lärjungarna och förmanade och tröstade dem. Sedan tog han farväl och for till Makedonien. 2Och när han hade farit genom det området och talat många uppmuntrande ord till bröderna, kom han till Grekland, 3där han uppehöll sig i tre månader. Men då judarna förberedde ett attentat mot honom, just som han skulle avsegla till Syrien, bestämde han sig för att resa tillbaka genom Makedonien. 4Med honom följde Sopater, Pyrrhus son, från Berea, Aristarkus och Sekundus från Tessalonika, vidare Gajus från Derbe och Timoteus samt Tykikus och Trofimus från Asien. 5Dessa reste i förväg och väntade på oss i Troas. 6Efter det osyrade brödets högtid seglade vi själva från Filippi, och fem dagar senare träffade vi dem i Troas, där vi stannade i sju dagar. 7Den första dagen i veckan var vi samlade till brödsbrytelse. Paulus samtalade med de församlade, och eftersom han skulle resa nästa dag, fortsatte han att tala ända till midnatt. 8Det fanns ganska många lampor i det rum på översta våningen, där vi var samlade. 9I fönstret satt en ung man som hette Eutykus. Han föll i djup sömn när Paulus talade så länge, och i sömnen föll han ner från tredje våningen, och när man lyfte upp honom var han död. 10Paulus gick då ner, böjde sig över honom och tog honom i sina armar och sade: "Var inte oroliga. Han lever." 11Därefter gick Paulus upp igen och bröt brödet och åt. Sedan han hade talat länge, ända till gryningen, gick han därifrån. 12Och de förde fram den unge mannen. Han levde, och de blev mycket uppmuntrade. 13Vi andra gick i förväg ombord på skeppet och avseglade till Assos, där vi skulle ta Paulus ombord. Så hade han bestämt, eftersom han själv tänkte ta landvägen. 14Så snart han träffade oss i Assos, tog vi honom ombord och kom till Mitylene. 15Därifrån avseglade vi nästa dag och nådde fram i höjd med Kios. Dagen därpå lade vi till vid Samos och efter ännu en dag kom vi till Miletus. 16Paulus hade nämligen beslutat att segla förbi Efesus för att inte bli uppehållen i Asien. Han påskyndade resan för att om möjligt kunna vara i Jerusalem på pingstdagen. 17Från Miletus skickade han bud till Efesus och kallade till sig församlingens äldste. 18Och när de hade kommit till honom, sade han till dem: "Ni vet hur jag uppträdde hos er hela tiden, från första dagen jag kom till Asien, 19hur jag tjänade Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar som mötte mig genom judarnas anslag. 20Jag har inte försummat något som kunde vara till nytta för er. Jag har predikat och undervisat, offentligt och i hemmen, 21och jag har uppmanat både judar och greker att de skall omvända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus. 22Och se, bunden i anden beger jag mig upp till Jerusalem utan att veta vad som kommer att möta mig där. 23Jag vet bara att den helige Ande i stad efter stad vittnar att bojor och lidanden väntar mig. 24Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig själv. Jag vill endast fullborda mitt lopp och den uppgift som jag har fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium. 25Och se, jag vet nu att ni inte mer kommer att se mitt ansikte, alla ni som jag har gått omkring hos och predikat riket för. 26Därför betygar jag i dag för er att jag inte är skyldig till någons blod. 27Jag har inte tvekat att predika för er hela Guds vilja och plan. 28Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod. 29Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. 30Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida. 31Håll er därför vakna och kom ihåg att jag ständigt i tre års tid natt och dag har varnat var och en av er under tårar. 32Och nu överlämnar jag er åt Gud och hans nåderika ord, som har makt att uppbygga er och ge åt er arvslotten bland alla dem som blivit helgade. 33Silver eller guld eller kläder har jag inte begärt av någon. 34Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov. 35I allt har jag visat er att ni genom att arbeta på detta sätt skall ta er an de svaga och komma ihåg de ord som Herren Jesus själv sade: Det är saligare att giva än att taga." 36När Paulus hade sagt detta, föll han på knä och bad tillsammans med dem alla. 37De brast alla i gråt och föll honom om halsen och kysste honom. 38Det som smärtade dem mest var att han hade sagt, att de inte mer skulle se hans ansikte. Så följde de honom till skeppet.