1Agrippa sade till Paulus: "Du har min tillåtelse att tala för din sak." Då räckte Paulus ut handen och började tala till sitt försvar: 2"Konung Agrippa, jag är tacksam över att det är inför dig som jag i dag får försvara mig mot allt som judarna anklagar mig för, 3i synnerhet som du så väl känner till judarnas alla seder och tvistefrågor. Därför ber jag dig att lyssna på mig med tålamod. 4Hur jag levt mitt liv från början, från det att jag var ung, bland mitt folk och i Jerusalem, det vet alla judar. 5De känner mig sedan lång tid, och om de vill kan de vittna om att jag levt som farisé, enligt den strängaste riktningen i vår gudsdyrkan. 6Och nu står jag anklagad för att ha satt mitt hopp till det löfte som Gud gav våra fäder. 7Det är detta löfte som de tolv stammarna i vårt folk hoppas få se uppfyllt, medan de ständigt tjänar Gud natt och dag. För det hoppets skull, konung Agrippa, anklagas jag av judarna. 8Varför anses det otroligt bland er att Gud uppväcker döda? 9Själv menade jag att det var min plikt att på allt sätt bekämpa Jesu, nasaréns, namn, 10och det gjorde jag också i Jerusalem. Många av de heliga spärrade jag in i fängelse, sedan jag fått fullmakt till det från översteprästerna. Och när man ville avrätta dem, röstade jag för det. 11Och överallt i synagogorna straffade jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. Ja, i mitt vilda raseri förföljde jag dem till och med i utländska städer. 12När jag i ett sådant ärende var på väg till Damaskus med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag, 13fick jag under resan, konung Agrippa, mitt på dagen se ett ljus från himlen, klarare än solen, stråla omkring mig och mina följeslagare. 14Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på hebreiska: Saul, Saul, varför förföljer du mig? Det är hårt och smärtsamt för dig att sparka mot udden. 15Jag sade: Vem är du, Herre? Och Herren svarade: Jag är Jesus, den som du förföljer. 16Men stig upp och stå på fötterna! Ty jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne, både till vad du har sett och till det jag kommer att visa dig, 17när jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna. Till dem sänder jag dig, 18för att du skall öppna deras ögon, så att de vänder sig från mörker till ljus, från Satans makt till Gud. Så skall ni genom tron på mig få syndernas förlåtelse och arvslott bland dem som är helgade. 19Därför, konung Agrippa, blev jag inte olydig mot den himmelska synen, 20utan jag har predikat först i Damaskus och i Jerusalem och hela Judeen och sedan ute bland hedningarna, att de skall ångra sig och omvända sig till Gud och göra sådana gärningar som hör till omvändelsen. 21Därför grep judarna mig i templet och försökte döda mig. 22Men med Guds hjälp står jag ännu i dag som vittne inför både små och stora. Och jag säger ingenting annat än vad profeterna och Mose har sagt skulle ske: 23att Messias skulle lida och att han som den förste som uppstått från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna." 24Då han talade detta till sitt försvar, ropade Festus: "Du är från vettet, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen!" 25Paulus svarade: "Jag är inte galen, högt ärade Festus. Vad jag säger är sant och förnuftigt. 26Konungen känner ju till allt detta, och därför talar jag också öppet och fritt till honom. Jag kan inte tro att något av detta är obekant för honom. Det har ju inte hänt i någon avkrok. 27Tror du på profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror." 28Agrippa svarade Paulus: "Du går fort fram i ditt försök att övertala mig och göra mig till kristen." 29Paulus svarade: "Fort eller långsamt, inför Gud skulle jag önska att inte bara du utan alla som i dag lyssnar på mig blev sådana som jag, bortsett från de här bojorna." 30Kungen reste sig nu tillsammans med landshövdingen och Bernice och de andra som satt där, 31och när de hade dragit sig tillbaka sade de till varandra: "Den mannen har inte gjort något som förtjänar död eller fängelse." 32Och Agrippa sade till Festus: "Han hade kunnat friges, om han inte hade vädjat till kejsaren."