1Saulus, som fortfarande andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen 2och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus. Om han kunde finna några som hörde till 'den vägen', män eller kvinnor, skulle han fängsla dem och föra dem till Jerusalem. 3Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljussken från himlen omkring honom. 4Och han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: "Saul, Saul, varför förföljer du mig?". 5Han frågade: "Vem är du, Herre?" Rösten svarade: "Jag är Jesus, den som du förföljer. 6Men stå upp och gå in i staden, så skall du få veta vad du måste göra." 7Männen som reste med honom stod där förstummade. De hörde ljudet men såg ingen. 8Saulus reste sig upp från marken, och när hans ögon öppnades kunde han inte se. De tog honom då vid handen och ledde honom in i Damaskus. 9Under tre dagar såg han ingenting, och han varken åt eller drack. 10I Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias. Till honom sade Herren i en syn: "Ananias!" Han svarade: "Här är jag, Herre." 11Herren sade till honom: "Bege dig till den gata som kallas Raka gatan och fråga i Judas hus efter en man som heter Saulus och är från Tarsus, ty se, han ber. 12Och i en syn har han sett en man som heter Ananias komma in och lägga händerna på honom för att han skall se igen." 13Då svarade Ananias: "Herre, jag har hört av många hur mycket ont den mannen har gjort mot dina heliga i Jerusalem. 14Och nu är han här med fullmakt från översteprästerna att gripa alla som åkallar ditt namn." 15Men Herren sade till honom: "Gå! Han är ett redskap som jag utvalt för att bära fram mitt namn inför hedningar och kungar och inför Israels barn. 16Och jag skall själv visa honom, hur mycket han måste lida för mitt namns skull." 17Då gick Ananias, och när han kom in i huset lade han händerna på honom och sade: "Saul, min broder, Herren Jesus som visade sig för dig på vägen hit, han har sänt mig för att du skall kunna se igen och uppfyllas av den helige Ande." 18Genast var det som om fjäll föll från hans ögon, och han fick sin syn igen och blev döpt. 19Sedan åt han och fick nya krafter.Saulus stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus, 20och han började genast predika i synagogorna att Jesus är Guds Son. 21Alla som hörde honom häpnade och sade: "Var det inte han som i Jerusalem ville utrota dem som åkallar detta namn? Och kom han inte hit för att gripa dem och föra dem till översteprästerna?" 22Men Saulus fick allt större kraft och gjorde judarna som bodde i Damaskus svarslösa, när han bevisade att Jesus är Messias. 23Efter någon tid beslöt judarna att röja honom ur vägen, 24men Saulus fick reda på deras beslut. Dag och natt höll de till och med vakt vid portarna för att döda honom, 25men en natt tog hans lärjungar och firade ner honom utefter muren i en korg. 26När han kom till Jerusalem, försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom, eftersom de inte trodde att han var lärjunge. 27Då tog Barnabas hand om honom och förde honom till apostlarna och berättade för dem, hur Saulus hade sett Herren på vägen och att Herren hade talat till honom, och att Saulus frimodigt hade predikat i Jesu namn i Damaskus. 28Sedan stannade Saulus hos dem, och han gick in och ut i Jerusalem och predikade frimodigt i Herrens namn. 29Och han talade och diskuterade med de grekisktalande judarna, men de försökte röja honom ur vägen. 30När bröderna fick veta det, förde de honom ner till Cesarea och sände honom sedan till Tarsus. 31Församlingen hade nu lugn och ro i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den blev uppbyggd och levde i Herrens fruktan och växte till genom den helige Andes tröst och förmaning. 32Petrus reste genom hela området och kom ner till de heliga som bodde i Lydda. 33Där träffade han en man vid namn Eneas, som var lam och hade legat till sängs i åtta år. 34Petrus sade till honom: "Eneas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd!" Genast steg han upp. 35Och alla som bodde i Lydda och Saron såg honom, och de omvände sig till Herren. 36I Joppe fanns en lärjunge som hette Tabita - översatt heter det Dorkas. Hon gjorde många goda gärningar och gav rikligt åt de fattiga. 37Men under de dagarna blev hon sjuk och dog, och man tvättade henne och lade henne på övervåningen. 38Då nu Lydda ligger nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus var där, skickade de två män till honom och bad: "Skynda dig och kom till oss!" 39Petrus gick med dem. Och när han kom fram, förde de upp honom till övervåningen, och alla änkorna kom gråtande fram till honom och visade de livklädnader och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon ännu var bland dem. 40Men Petrus skickade ut dem alla och föll på knä och bad. Sedan vände han sig mot den döda och sade: "Tabita, stå upp!" Då öppnade hon ögonen, och när hon fick se Petrus satte hon sig upp. 41Han räckte henne handen och hjälpte henne upp och kallade därefter till sig de heliga och änkorna, ställde henne där och lät dem se att hon levde. 42Detta blev känt i hela Joppe, och många kom till tro på Herren. 43Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en viss Simon som var garvare.