1I den persiske kungen Koresh tredje regeringsår fick Daniel, som också kallades Beltesassar, en uppenbarelse. Den uppenbarelsen är sann och gäller stor vedermöda. Han gav akt på ordet och fick insikt om synen. 2Jag, Daniel, hade då gått och sörjt i tre veckors tid. 3Jag åt ingen god mat. Kött och vin kom inte i min mun, och jag smorde inte heller min kropp med olja förrän de tre veckorna hade gått. 4På den tjugofjärde dagen i första månaden var jag vid stranden av den stora floden Hiddekel. 5När jag såg upp fick jag se en man stå där, klädd i linnekläder. Han hade ett bälte av guld från Ufas kring sina höfter. 6Hans kropp tycktes vara av krysolit, hans ansikte var som en blixt, hans ögon som eldsfacklor och hans armar och fötter som glänsande koppar. Ljudet av hans tal var som ett väldigt dån. 7Jag, Daniel, var den ende som såg synen. De män som var med mig såg den inte, men stor förskräckelse föll över dem, så att de flydde och gömde sig. 8Jag blev ensam kvar, och när jag såg den stora synen försvann all min kraft. Färgen vek från mitt ansikte så att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft kvar. 9Då hörde jag ljudet av hans tal, och när jag hörde det föll jag bedövad ner med mitt ansikte mot jorden. 10Då rörde en hand vid mig och hjälpte mig upp på mina darrande knän och händer. 11Sedan sade han till mig: "Daniel, du högt älskade man, ge akt på de ord som jag vill tala till dig och res dig upp på dina fötter, ty jag har nu blivit sänd till dig." När han sade detta till mig reste jag mig bävande upp. 12Han sade till mig: "Frukta inte, Daniel, ty redan från första dagen när du vände ditt hjärta till att förstå och ödmjuka dig inför din Gud, har dina ord varit hörda, och jag har nu kommit för dina ords skull. 13Fursten över Persiens rike stod emot mig under tjugoen dagar. Då kom Mikael, en av de förnämsta furstarna, till min hjälp, och jag blev kvar där hos Persiens kungar. 14Men nu har jag kommit för att undervisa dig om vad som skall hända ditt folk i kommande dagar, för synen syftar på framtiden." 15Medan han talade så till mig, böjde jag mitt ansikte mot jorden och var stum. 16Och se, han som var lik en människoson rörde vid mina läppar. Då öppnade jag min mun och sade till honom som stod framför mig: "Min herre, genom synen har stor ångest gripit tag i mig, och jag har inte någon kraft kvar. 17Och hur skulle en sådan som jag, min herres tjänare, kunna tala med en sådan som min herre? Jag har inte någon kraft kvar i mig och förmår inte längre att andas." 18Han som såg ut som en människa rörde då på nytt vid mig och styrkte mig. 19Han sade: "Frukta inte, du högt älskade man! Frid vare med dig, var stark, ja, var stark!" När han talade med mig kände jag mig styrkt och sade: "Tala, min herre, för du har styrkt mig." 20Då sade han: "Kan du förstå varför jag har kommit till dig? Men jag måste strax vända tillbaka för att strida mot fursten över Persien, och när jag drar bort från honom kommer fursten över Javan. 21Dock vill jag meddela dig vad som är skrivet i sanningens bok. Ingen enda hjälper mig mot dessa, ingen utom Mikael, er furste.