1Och Jakob fortsatte sin färd. Då mötte Guds änglar honom. 2När han såg dem sade han: "Detta är Guds skara." Och han kallade platsen Mahanajim. 3Jakob skickade budbärare framför sig till sin bror Esau i Seirs land på Edoms mark, 4och han befallde dem: "Så här skall ni säga till min herre Esau: Din tjänare Jakob hälsar: Jag har bott hos Laban och dröjt kvar där ända tills nu. 5Jag har oxar, åsnor, får, tjänare och tjänarinnor, och nu sänder jag bud för att låta min herre veta det, så att jag kan finna nåd för dina ögon." 6När budbärarna kom tillbaka till Jakob sade de: "Vi träffade din bror Esau och han kommer emot dig med fyrahundra man." 7Jakob blev mycket förskräckt och greps av ångest. Han delade upp sitt folk och fåren, nötboskapen och kamelerna i två skaror 8och sade: "Om Esau överfaller den ena skaran och slår den, så kan den andra komma undan." 9Och Jakob bad: " Herre, min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: Vänd tillbaka till ditt land och till din släkt så skall jag göra dig gott. 10Jag är inte värdig all den nåd och trofasthet som du har visat din tjänare. När jag gick över denna Jordan hade jag inte mer än min stav, och nu har jag blivit två skaror. 11Rädda mig undan min bror Esaus hand, för jag är rädd att han kommer och dödar mig, ja, också mödrar och barn. 12Du har själv sagt: Jag skall göra dig mycket gott och låta dina efterkommande bli som havets sand, omöjliga att räkna." 13Jakob stannade där den natten. Av sina hjordar tog han ut gåvor till sin bror Esau: 14tvåhundra getter och tjugo bockar, tvåhundra tackor och tjugo baggar, 15trettio kamelston som gav di, tillsammans med deras föl, fyrtio kor och tio tjurar samt tjugo åsninnor med tio föl. 16Han lämnade dem i sina tjänares hand, var hjord för sig, och sade: "Gå framför mig och håll ett avstånd mellan hjordarna." 17Sedan befallde han den som gick först: "När min bror Esau möter dig och frågar: Vem tillhör du och vart går du, och vem tillhör djuren som du driver framför dig? 18då skall du svara: De tillhör din tjänare Jakob. Det är en gåva som han skickar till sin herre Esau, och själv kommer han efter oss." 19Han befallde också den andre och den tredje och alla de andra som drev hjordarna: "Som jag har sagt er skall ni säga till Esau, när ni kommer fram till honom. 20Ni skall också säga: Se, din tjänare Jakob kommer efter oss." Ty han tänkte: "Jag vill beveka honom med de gåvor som kommer före mig. Sedan kommer jag själv inför hans ansikte. Kanske tar han då emot mig väl." 21Så kom gåvorna före honom, medan han själv stannade i lägret den natten. 22Men Jakob steg upp samma natt och tog sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabboks vadställe. 23Han tog dem och förde dem över bäcken tillsammans med allt annat han ägde. 24Och Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom ända till dess morgonrodnaden kom. 25När han såg att han inte kunde övervinna Jakob, slog han honom på höftleden, så att höften gick ur led medan han brottades med honom. 26Och han sade: "Släpp mig, ty morgonrodnaden har gått upp." Men Jakob svarade: "Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig." 27Då sade han till honom: "Vad är ditt namn?" Han svarade: "Jakob". 28Han sade: "Du skall inte längre heta Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och med människor och segrat." 29Och Jakob frågade: "Låt mig få veta ditt namn." Han svarade: "Varför frågar du efter mitt namn?" Och han välsignade honom där. 30Jakob kallade platsen Peniel, ty han tänkte: "Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats." 31När han hade kommit förbi Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på höften. 32Därför äter Israels barn än i dag inte höftsenan som ligger på höftleden, eftersom han slog Jakob på höftleden, på höftsenan.