1Då tog Job till orda och sade: 2Detta har jag hört många gånger!Ni är alla bedrövliga tröstare. 3Är det ingen ände på detta tal i vädret,vad frestar dig att ta till orda? 4Också jag kunde tala som niom ni vore i mitt ställe.Jag kunde fläta samman ord mot eroch skaka mitt huvud mot er. 5Men jag skulle styrka er med mitt tal,mina läppars tröst skulle ge er lindring. 6Om jag talar lindras ej min plåga,och tiger jag, lämnar den mig inte. 7Men nu har han uttömt all min kraft,du har ödelagt hela mitt hus. 8Du har fjättrat mig,det har blivit mitt vittnesbörd.Min avtärdhet träder upp och vittnar mot mig. 9Hans vrede sliter sönder och jagar mig,sina tänder gnisslar han mot mig.Min ovän sänder vassa blickar mot mig. 10De spärrar upp munnen mot mig,hånfullt slår de mig på kinden,alla gaddar sig samman mot mig. 11Gud utlämnar mig åt de ogudaktigaoch kastar mig i de ondas händer. 12Jag satt i trygghet, då krossade han mig,han grep mig i nacken och slog mig i bitar,han gjorde mig till sin måltavla, 13han skjuter pilar från alla sidor,genomborrar mina njurar utan förskoning,min galla häller han ut på marken. 14Han bryter ner mig med slag på slag,stormar emot mig som en krigare. 15Jag bär säcktyg hopfäst över min hudoch har sänkt mitt horn i stoftet. 16Mitt ansikte är rödflammigt av tårar,mina ögonlock mörka av dödsskugga, 17fastän mina händer är fria från våld och min bön är ren. 18Du jord, täck inte över mitt blod,låt ingen viloplats finnas för mitt rop. 19Se, redan nu har jag i himlen mitt vittne,i höjden min försvarare. 20Mina vänner bespottar mig,mitt öga fäller tårar inför Gud. 21Må han skaffa rätt mellan man och Gud,mellan ett människobarn och dess nästa. 22Ty om endast några år skall jag vandra på vägenutan återvändo.