1Job fortsatte sin utläggning. Han sade: 2O, att jag vore som i förgångna månader,som i de dagar då Gud vakade över mig, 3då hans lykta sken över mitt huvudoch jag i hans ljus gick fram i mörkret, 4då jag var i min krafts dagar,då Guds godhet vilade över mitt hus, 5då den Allsmäktige ännu var med mig,och mina barn fanns runt omkring mig, 6då mina fötter badade i gräddmjölkoch klippan göt ut bäckar av olja för mig. 7När jag gick till porten i stadenoch intog min plats på torget, 8då drog sig de unga tillbaka när de såg mig,och de gamla reste sig och blev stående. 9Stormännen höll tillbaka sina ordoch lade handen på munnen. 10Furstarnas röst tystnade,tungan fastnade vid deras gom. 11Varje öra som hörde mig prisade mig,varje öga som såg mig lovordade mig. 12Ty jag räddade den fattige som ropade,och den faderlöse som ingen hjälpare hade. 13Den döende välsignade mig,änkans hjärta uppfyllde jag med jubel. 14I rättfärdighet klädde jag mig,den var min klädnad.Rättvisan var min mantel och huvudbonad. 15Jag var ögon åt den blindeoch fötter åt den halte. 16Jag var en fader åt de nödställda,och den okändes sak redde jag ut. 17Jag krossade den orättfärdiges käkaroch ryckte rovet undan hans tänder. 18Jag tänkte då:"I mitt eget bo kommer jag att dö,mina dagar skall bli många som sanden. 19Min rot sträcker sig till vatten,och i mina grenar faller nattens dagg. 20Min ära förnyas ständigt,och min båge är alltid ny i min hand." 21De lyssnade på mig och väntade,de var tysta inför mitt råd. 22Efter mig talade ingen,och mina ord vederkvickte dem. 23De väntade på mig som på regn,de öppnade sin mun som efter vårregn. 24Jag log mot dem när de misströstade,och mitt ansiktes ljus tog de emot. 25Jag valde väg åt dem och satt främst,jag tronade som en kung bland sitt manskap,likt en som tröstade de sörjande.