1Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag. 2Han sade: 3Må den dag då jag föddes bli utplånad,och den natt som sade: "En pojke är avlad." 4Må den dagen vändas i mörker,må Gud i höjden inte fråga efter denoch inget dagsljus lysa över den. 5Må mörkret och dödsskuggan återkräva denoch molnen sänka sig ner över den.Må mörker förskräcka den under dagen. 6Den natten må gripas av tjockaste mörker.Den må ej fröjdas bland årets dagareller finna rum inom månadernas krets. 7Ja, den natten må bli ofruktsam,jubel må ej höras under den. 8Må de som besvärjer dagar förbanna den,de som förmår mana framLeviatan. 9Må dess stjärnor förmörkas innan dagen gryr,må den förgäves vänta efter ljus,må den aldrig få se morgonrodnadens strålar. 10Ty den stängde ej dörrarna till min moders livoch lät ej olyckan förbli dold för mina ögon. 11Varför fick jag inte dö vid födelsen,förgås när jag kom ut ur min moders liv? 12Varför fanns knän som tog emot mig,varför bröst där jag fick di? 13Jag hade då legat i ro,jag hade då sovit och vilat 14tillsammans med kungar och rådsherrar på jorden,som byggde åt sig palatslika gravar, 15eller med furstar som ägde guldoch fyllde sina hus med silver. 16Eller varför blev jag inte nergrävd som ett dödfött foster,som ett barn som aldrig såg ljuset? 17Där rasar inte de ogudaktiga längre,där vilar de som uttömt sin kraft. 18Där har alla fångar fått ro,de hör ej någon slavdrivares röst. 19Små och stora är där lika,och slaven är fri från sin herre. 20Varför ges ljus åt den olyckligeoch liv åt plågade själar, 21som längtar efter döden, utan att den kommer,och söker efter den mer än efter någon skatt, 22som gläds, ja, jublar och fröjdar sig,när de finner sin grav? 23Varför ges liv åt en man vars väg är dold,åt en man instängd av Gud? 24Suckan har blivit mitt dagliga bröd,och som vatten strömmar mina klagorop. 25Ty det som förskräckte mig drabbar mig,vad jag fasade för kommer över mig. 26Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila,ångest kommer över mig.