1De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han i sina egna ögon var rättfärdig. 2Men Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, blev upprörd. Mot Job blev han upprörd, därför att denne menade sig ha rätt mot Gud. 3Och mot Jobs tre vänner blev han upprörd, därför att de inte fann något svar och ändå dömde Job skyldig. 4Elihu hade dröjt att tala till Job eftersom de andra var äldre än han. 5Men då Elihu insåg att de tre männen inte hade något mer att säga blev han upprörd. 6Så Elihu, Barakels son, från Bus tog till orda. Han sade:Jag är ung, och ni är gamla.Därför var jag rädd och vågade intelägga fram min mening för er. 7Jag tänkte: "Må åldern talaoch de många åren förkunna visdom." 8Men det beror på anden i människan,den Allsmäktiges livsfläkt ger henne förstånd. 9Det är inte åldern som ger vishet,inte bara gamla förstår vad som är rätt. 10Därför säger jag: Lyssna på mig!Också jag vill lägga fram min mening. 11Se, jag väntade på era ord,jag lyssnade efter förståndigt tal från er,när ni sökte finna de rätta orden. 12Jag lyssnade uppmärksamt på er,men se, ingen kunde motbevisa Job,ingen kunde ge honom svar på tal. 13Svara nu inte: "Vi möttes av vishet.Gud, inte en människa, skall slå ner honom." 14Hans ord var inte riktade mot mig,och jag skall inte bemöta honom med era argument. 15De är bestörta och svarar ej mer,de har förlorat talförmågan. 16Skulle jag vänta då de ingenting kan säga,då de står där utan något svar? 17Också jag vill ta till orda,också jag vill säga min mening. 18Ty jag är uppfylld av ord,anden inom mig tvingar mig. 19Se, mitt inre är som instängt vin,likt en ny vinlägel är det nära att brista. 20Därför måste jag tala och få lättnad,jag måste öppna mina läppar och svara. 21Jag skall inte vara partisk mot någonoch jag vill inte smickra någon människa. 22Smicker vill jag ej veta av,annars kunde min skapare strax rycka bort mig.