1Då tog Elifas från Teman till orda och sade: 2Tar du illa upp om någon vågar tala till dig?Vem kan hålla tillbaka sina ord? 3Se, många har du väglett,och kraftlösa händer har du stärkt. 4Dina ord har rest upp den som snubblat,och du har gett kraft åt vacklande knän. 5Men nu gäller det dig, och du blir otålig,det drabbar dig, och du blir förskräckt. 6Är inte din gudsfruktan din tillförsiktoch dina vägars ostrafflighet ditt hopp? 7Tänk efter: När gick en oskyldig förlorad,och var gick de rättsinniga under? 8Jag har sett att de som plöjer fördärv och sår olycka,de skördar sådant. 9För Guds andedräkt förgås de,för hans vredes fnysning försvinner de. 10Lejonen ryter och vrålar,men de unga lejonens tänder bryts av. 11Det gamla lejonet förgås i brist på rovoch lejoninnans ungar sprids vida omkring. 12Ett ord smög sakta till mig,det nådde mitt öra som en viskning, 13när tankarna oroades av nattens syner,och sömnen föll tung över människorna. 14Förskräckelse och bävan kom över migoch fick alla mina ben att skaka. 15En ande strök förbi mitt ansikte,håren på min kropp reste sig. 16Den stannade, men jag kunde inte urskilja utseendetpå gestalten som jag såg.Det var tyst, sedan hörde jag en röst: 17"Kan en människa stå rättfärdig inför Gud,kan en människa vara ren inför sin skapare? 18Inte ens sina tjänare kan han lita på,hos sina änglar finner han fel. 19Hur mycket mer hos dem som bor i lerhyddor,dem som har sin grundval i stoftet.De krossas lättare än mal. 20När morgon har blivit afton,ligger de slagna.Utan att någon märker det,går de under för alltid. 21Deras tältrep rycks upp för dem,de dör utan visdom."