1Har inte människanett slitsamt liv på jorden,är inte hennes dagar som daglönarens dagar? 2Hon är lik en slav som flämtar efter skugga,lik en daglönare som väntar på sin lön. 3Månader av elände har jag fått till arvedel,nätter av vedermöda har blivit min lott. 4Så snart jag lagt mig frågar jag:"När skall jag stiga upp?När skall natten ta slut?"Jag mättas av oro intill morgonen. 5Min kropp täcks av förruttnelsens maskaroch med en skorpa som av jord,min hud skrumpnar och faller av. 6Mina dagar flyr snabbare än vävarens spole,de försvinner utan hopp. 7Tänk på att mitt liv är en vindfläkt,att mitt öga inte längre får se det goda. 8Det öga som ser mig skall ej mer iaktta mig,om din blick söker mig finns jag inte längre. 9Som ett moln löses upp och är borta,så kommer inte heller den tillbaka som farit ner i dödsriket. 10Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus,hans plats vet inte längre av honom. 11Därför vill jag inte lägga band på min mun,jag vill tala i min andes ångest,jag vill klaga i min själs bedrövelse. 12Jag är väl inte ett hav eller ett havsodjur,så att du måste sätta ut vakt mot mig? 13När jag säger: "Min bädd skall trösta mig,min viloplats skall lindra mitt bekymmer", 14då skrämmer du mig med drömmaroch förskräcker mig med syner. 15Hellre vill jag bli kvävd,hellre dö än vara knotor. 16Jag är led vid detta.Jag skall inte leva för evigt,låt mig vara, ty mina dagar är en vindfläkt. 17Vad är då en människa,att du gör så stor sak av henne,ger akt på henne så noga, 18synar henne var morgon,prövar henne vart ögonblick? 19När skall du vända din blick ifrån mig,ge mig tid att svälja min saliv? 20Har jag syndat,vad skadar det dig,du människornas bevakare?Varför har du gjort mig till din måltavlaoch låtit mig bli en börda för mig själv? 21Varför förlåter du inte min överträdelseoch tar bort min missgärning?Snart skall jag ligga i stoftet,du skall söka efter mig, men jag finns inte mer.