1Då tog Job till orda och sade: 2Jag vet mycket väl att det är så.Hur kan en människa stå rättfärdig inför Gud? 3Om hon vill gå till rätta med honom,kan hon inte ge svar på en sak bland tusen. 4Hans hjärta är vist, hans kraft är väldig,vem har trotsat honom och ändå undkommit? 5Han som flyttar berg utan att någon vet det,och omstörtar dem i sin vrede, 6han som får jorden att vackla från sin platsoch dess pelare att bäva, 7han som befaller solen att inte gå uppoch förseglar stjärnorna, 8han som ensam spänner ut himlarnaoch skrider fram över havets rygg, 9han som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnornaoch söderns stjärnbilder, 10han som gör stora och outgrundliga ting,under som ingen kan räkna. 11Se, han går förbi mig utan att jag ser honom,han drar vidare utan att jag märker det. 12Han griper sitt rov, vem kan hindra honom?Vem kan säga till honom: "Vad gör du?" 13Gud håller ej tillbaka sin vrede.För honom måste Rahabs följe böja sig. 14Hur skulle jag kunna svara honom,välja ut ord inför honom? 15Om jag än har rätt kan jag inte svara,endast be min domare om nåd. 16Om jag ropar och han svarar,så tror jag inte att han lyssnar till min röst. 17Ty med storm straffar han migoch slår mig med sår på sår utan orsak. 18Han låter mig inte hämta andan,utan mättar mig med bedrövelser. 19Gäller det styrka?Se, han är stark!Gäller det vad som är rätt?Vem vill ställa mig till svars? 20Om jag hade rätt skulle ändå min mun fälla mig,om jag vore oskyldig skulle han finna mig falsk. 21Jag är oskyldig!Jag vill inte veta av mig själv,jag är trött på att leva. 22Det går på ett ut, därför säger jag:Både den oskyldige och den skyldige förgör han. 23Om en plåga bringar plötslig död,föraktar han de oskyldigas förtvivlan. 24Jorden är given i de ogudaktigas hand.Han binder för ögonen på dess domare,om det inte är han, vem är det då? 25Mina dagar rusar i väg snabbare än en löpare,de flyr bort utan att ha sett någon glädje. 26De far förbi som vassbåtar,lik en örn som störtar ner mot sitt byte. 27Om jag än säger: Jag skall glömma mitt bekymmer,låta sorgen fara och vara glad, 28så bävar jag dock för alla mina kval,ty jag vet att du inte skall döma mig fri. 29Jag står där som skyldig,varför tröttar jag ut mig i onödan? 30Om jag än tvättar mig med snöoch renar mina händer med lut, 31skall du ändå sänka mig ner i pölenoch mina kläder skall avsky mig. 32Ty han är ej en människa som jag,så att jag kan svara honom:"Vi går tillsammans till rätten." 33Det finns ingen som kan döma mellan ossoch lägga sin hand på oss båda. 34Må han ta bort sitt ris från mig,så att skräcken för honom inte förfärar mig. 35Då skall jag tala utan att frukta för honom.Men så har jag det inte.