1Hur har inte Herren i sin vredeövertäckt dottern Sionmed mörka moln!Från himlen har han kastatIsraels härlighet ner till jorden.Han har inte kommit ihåg sin fotapallpå sin vredes dag. 2Utan att skona har Herren fördärvatalla Jakobs boningar.I sin vrede bröt han nerdottern Judas fästen.Han slog dem till marken,han orenade riket och dess furstar. 3I vredens hetta högg han avvarje horn i Israel.Han drog tillbaka sin högra handnär fienden kom.Jakob förbrände han likt en flammande eldsom förtär allt runt omkring. 4Han spände sin båge som en fiende,hans högra hand var redo.Lik en ovän dödade hanallt som var ljuvligt för ögat.Över dottern Sions hydda.utgöt han sin vrede som en eld. 5Herren var som en fiende.Han fördärvade Israel,han fördärvade alla dess palats,han förstörde dess fästen.Han hopade hos dottern Judabedrövelse och jämmer. 6Han bröt ner sin boning som en trädgård,han förstörde sin mötesplats.Högtid och sabbatlät Herren falla i glömska i Sion,och i sin brinnande vrede förkastade hankung och präst. 7Herren förkastade sitt altare,han övergav sin helgedom.Murarna omkring hennes palatsgav han i fiendernas hand.De ropade högt i Herrens hussom på en högtidsdag. 8Herren hade beslutat förstöradottern Sions murar.Han spände mätsnöret för att fördärvaoch drog inte tillbaka sin hand.Han lät sorg komma över vallar och murar,alla ligger nu förstörda. 9Hennes portar har sjunkit ner i jorden,han förstörde och krossade hennes bommar.Hennes kung och hennes furstar lever bland hednafolken.Ingen undervisning ges meroch hennes profeterfår ingen syn från Herren. 10De sitter stumma på marken,de äldste i dottern Sion.De har kastat stoft på sina huvudenoch klätt sig i säcktyg.Jerusalems jungfrursänker sina huvuden mot jorden. 11Mina ögon är förtärda av gråt,det jäser i mitt innersta.Min lever är som utgjuten på jordenty dottern mitt folk går under,barn och spädbarn förgåspå gatorna i staden. 12De ropar till sina mödrar:"Var finns bröd och vin?"De tynar bort likt de slagnapå stadens gator,de ger upp andani sina mödrars famn. 13Vad skall jag säga dig,vad skall jag jämföra dig med, du dotter Jerusalem?Vad skall jag likna dig vid för att trösta dig,du jungfru dotter Sion?Din skada är ju stor som ett hav,vem kan hela dig? 14Dina profeters synervar falska och dåraktiga.De uppenbarade inte din missgärning för digför att göra slut på din fångenskap.De budskap de förkunnade för digvar falska och förförande. 15Alla som går vägen förbislår hånfullt ihop händerna åt dig.De visslar och skakar på huvudetåt dottern Jerusalem."Är detta den stad som man kalladeden fulländade skönheten, hela jordens fröjd?" 16Alla dina fiender spärrar upp munnen mot dig,de visslar och skär tänder,de säger: "Vi har fördärvat henne.Ja, detta är den dag som vi har väntat på.Nu har vi upplevt och sett den!" 17Herren har gjort vad han hade beslutat,han har uppfyllt sitt ord,det han för länge sedan hade sagt.Han har rivit ner utan att skona,han har låtit fienden glädjas över dig,han har upphöjt dina ovänners horn. 18Deras hjärtan ropar till Herren.Du dotter Sions mur,låt dina tårar rinna som en bäckbåde dag och natt.Ge dig ingen ro,unna inte ditt öga någon vila. 19Stig upp, ropa högt i natten,när nattväkterna börjar.Utgjut ditt hjärta som vatteninför Herrens ansikte.Lyft upp dina händer till honomför dina barns liv,ty de tynar bort av hungeri alla gathörn. 20Se, Herre, och besinnavem du har handlat så emot.Skall kvinnor äta sin livsfrukt,barnen som de har burit i sin famn?Skall präster och profeter dödasi Herrens helgedom? 21På marken, ute på gatorna, ligger de,unga och gamla.Mina jungfrur och mina unga mänhar fallit för svärd.Du dödade på din vredes dag,du slaktade utan att skona. 22Som till en högtidsdag bådade du uppförskräckelser från alla håll.På Herrens vredes dag fanns det ingensom undkom eller överlevde.Dem som jag har burit i min famn och uppfostrathar min fiende förgjort.