1Då började hela menigheten ropa och skrika, och folket grät den natten. 2Alla Israels barn knotade mot Mose och Aron, och hela menigheten sade till dem: "Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen! 3Varför leder Herren oss in i detta land, där vi måste falla för svärd och där våra hustrur och barn skall bli fiendens byte? Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?" 4Och de sade till varandra: "Vi väljer en anförare och vänder tillbaka till Egypten." 5Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför hela den samlade menigheten av Israels barn. 6Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var med bland dem som hade bespejat landet, rev sönder sina kläder 7och sade till hela Israels menighet: "Det land som vi har vandrat igenom och bespejat är ett mycket, mycket gott land. 8Om Herren har behag till oss, skall han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung. 9Men var inte upproriska mot Herren och frukta inte för folket i landet, för de skall bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men Herren är med oss. Frukta inte för dem." 10Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem. Då visade sig Herrens härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels barn. 11Och Herren sade till Mose: "Hur länge skall detta folk förakta mig? Och hur länge skall de vägra tro på mig trots alla de tecken jag har gjort ibland dem? 12Jag skall slå dem med pest och utrota dem, men dig vill jag göra till ett folk som är större och mäktigare än detta." 13Mose sade till Herren: "Egyptierna har ju hört att du med din kraft har fört detta folk ut från dem hit upp, 14och de har talat om det för dem som bor här i landet. De har hört att du, Herre, är mitt ibland detta folk, att du, Herre, visar dig ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem och att du går framför dem i en molnstod om dagen och i en eldstod om natten. 15Om du dödar detta folk, alla på en gång, skall folken som hört talas om dig säga: 16'Därför att Herren inte förmådde föra detta folk in i det land som han med ed hade lovat dem, har han slaktat dem i öknen.' 17Nej, låt nu Herrens kraft bevisa sig stor, så som du själv har sagt: 18Herren är sen till vrede och rik på nåd, han förlåter missgärning och överträdelse, men låter inte någon bli ostraffad, utan låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet. 19Förlåt nu detta folks missgärning efter din stora nåd, så som du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån Egypten och ända hit." 20Då sade Herren: "Jag förlåter dem enligt ditt ord. 21Men så sant jag lever och så sant Herrens härlighet uppfyller hela jorden: 22Av alla de män som har sett min härlighet och sett de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som nu tio gånger har frestat mig och inte lyssnat till min röst, 23av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat deras fäder. Ingen av dem som har föraktat mig skall få se det. 24Men i min tjänare Kaleb är en annan ande, och han har i allt följt mig. Därför skall jag föra honom in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skall ta det i besittning. 25Men eftersom amalekiterna och kananeerna bor i dalen, så vänd er i morgon åt ett annat håll och tag vägen mot öknen åt Röda havet till." 26Herren talade till Mose och Aron. Han sade: 27"Hur länge skall denna onda menighet knota mot mig? Jag har hört hur Israels barn ständigt knotar mot mig. 28Säg nu till dem: Så sant jag lever, säger Herren, jag skall göra med er så som ni själva har sagt inför mig. 29Här i öknen skall era döda kroppar falla, alla ni som har blivit inmönstrade, alla som är tjugo år eller äldre, eftersom ni har knotat mot mig. 30Ingen av er skall komma in i det land som jag med upplyft hand lovade er att få bo i, ingen utom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. 31Men era barn, som ni sade skulle bli fiendens byte, dem skall jag föra in där, och de skall lära känna det land som ni har förkastat. 32Men era döda kroppar skall falla här i öknen. 33Och era barn skall vara herdar i öknen i fyrtio år och få lida för er trolöshet, till dess att era döda kroppar förmultnat i öknen. 34Så som ni under fyrtio dagar har bespejat landet, skall ni under fyrtio år - ett år för varje dag - bära på era synder. Ni skall då få erfara att jag har tagit min hand ifrån er. 35Jag, Herren, har talat. Jag skall i sanning göra så med hela denna onda menighet som har rotat sig samman mot mig. Här i öknen skall de omkomma, här skall de dö." 36De män som Mose hade sänt för att bespeja landet och som vid sin återkomst hade fått hela menigheten att knota mot honom genom att tala illa om landet, 37ja, dessa män som hade talat illa om landet dog genom en hemsökelse, inför Herrens ansikte. 38Av de män som hade gått ut för att bespeja landet överlevde endast Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son. 39Mose talade detta till alla Israels barn, och folket sörjde mycket. 40De steg upp tidigt följande morgon för att bege sig upp mot den övre bergsbygden och sade: "Se, här är vi. Vi har syndat, men nu vill vi dra upp till den plats som Herren har talat om." 41Men Mose sade: "Varför vill ni överträda Herrens befallning? Det kommer inte att lyckas. 42Herren är inte med er. Därför skall ni inte dra dit upp för att inte bli slagna inför era fiender. 43Amalekiterna och kananeerna skall där möta er, och ni kommer att falla för svärd, ty ni har vänt er bort ifrån Herren, och därför kommer Herren inte att vara med er." 44I sitt övermod drog de ändå upp mot den övre bergsbygden, men Herrens förbundsark och Mose lämnade inte lägret. 45Amalekiterna och kananeerna, som bodde där i bergsbygden, kom då ner och slog dem och drev dem på flykten ända till Horma.