1Min son, ge akt på min vishet,vänd ditt öra till mitt förstånd, 2så att du tar vara på goda rådoch dina läppar bevarar kunskapen. 3Av honung dryper en trolös kvinnas läppar,halare än olja är hennes mun. 4Men till sist blir hon bitter som malört,skarp som ett tveeggat svärd. 5Hennes fötter styr ner mot döden,till dödsriket drar hennes steg. 6På livets väg tänker hon inte,hennes stigar leder vilse utan att hon märker det. 7Lyssna nu på mig, ni barn,vik ej bort från min muns tal. 8Låt din väg vara fjärran ifrån henne,kom inte nära dörren till hennes hus. 9Ge inte din kraft åt andra,dina år åt en grym herre, 10om inte främlingar skall mätta sig av din rikedomoch ditt arbetes frukt hamna i en annans hus, 11så att du själv till slut måste sucka,när din kropp och ditt hull tynar bort, 12och säga: "Hur kunde jag hata förmaning,hur kunde mitt hjärta förakta tillrättavisning! 13Varför lyssnade jag inte till mina lärares röst,varför vände jag inte mitt öra till dem som undervisade mig? 14Hur nära var jag inte att drabbas av allt ontmitt i den församlade menigheten." 15Drick vatten ur din egen brunn,det vatten som rinner ur din egen källa. 16Skall dina källor strömma ut på gatan,dina vattenbäckar på torgen? 17Nej, det är dig de tillhöroch ingen främmande jämte dig. 18Må din brunn vara välsignad,och gläd dig över din ungdoms hustru, 19den älskliga hinden, den behagfulla gasellen.Må hennes barm alltid förnöja dig,hennes kärlek ständigt berusa dig. 20Min son, varför skall du berusas av en främmande kvinnaoch sluta en annans hustru i din famn? 21Inför Herrens ögon är en människas vägar uppenbara,han ger akt på alla hennes steg. 22Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningaroch fastnar i sin egen synds snaror. 23Han måste dö i brist på förmaning,genom sin stora dårskap går han vilse.