1För sångmästaren, en psalm av Koras söner. 2Hör detta, alla folk,lyssna, alla ni som lever i världen, 3både hög och låg,rik och fattig. 4Min mun skall tala visdom,mitt hjärtas tanke skall vara förstånd. 5Jag vill böja mitt öra till visdomsord,tyda mitt gåtfulla taltill toner från lyran. 6Varför skulle jag frukta under olyckans dagar,när mina förföljares ondska omger mig? 7De litar på sina ägodelaroch berömmer sig av sin stora rikedom. 8Men sin broder kan ingen friköpa,eller ge Gud lösepenning för honom. 9För dyr är lösen för hans själoch kan ej betalas till evig tid, 10så att han skulle få leva för alltidoch inte se förgängelsen. 11Ty man ser att de visa dör,att dårar och oförnuftiga går under liksom deoch måste lämna sina ägodelar åt andra. 12De tror att deras hus skall bestå för evigt,deras boningar från släkte till släkte.De uppkallar jordagods efter sina namn, 13men mitt i sin härlighethar en människa ingen beständighet,hon är lik djuren som förgås. 14Så går det dem som förtröstar på sig självaoch deras efterföljare som gläder sig åt deras ord. Sela. 15Som en fårhjord drivs de ner i dödsriket,döden blir deras herde.De rättfärdiga skall råda över dem när morgonen gryr.Deras gestalt förtärs av dödsriket,de får ingen upphöjd boning. 16Men Gud skall friköpa min själfrån dödsrikets våld,han skall ta emot mig. Sela. 17Frukta inte när en man blir rik,när hans hus växer till i härlighet. 18Av allt detta får han ingenting med sig vid sin död,hans härlighet följer honom ej dit ner. 19Om han än prisar sig välsignad under sitt liv,om man än berömmer dig när du gör dig goda dagar, 20så skall hans själ gå till sina fäder,till dem som aldrig mer ser ljuset.En människa, som mitt i sin härlighet är utan förstånd,är lik boskapen som förgås.