1Vad kan vi nu säga att vår stamfader Abraham har vunnit genom gärningar? 2Om Abraham förklarades rättfärdig på grund av gärningar, då har han något att berömma sig av - men inte inför Gud. 3Ty vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. 4Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd utan som något han har förtjänat. 5Men den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet. 6Därför prisar också David den människa salig, som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar: 7Saliga är de, vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är överskylda. 8Salig är den man som Herren inte tillräknar synd. 9Gäller denna saligprisning endast de omskurna eller även de oomskurna? Vi säger ju att tron räknades Abraham till rättfärdighet. 10När blev den tillräknad honom? Sedan han blivit omskuren? Nej, det skedde medan han ännu var oomskuren. 11Han tog emot omskärelsens tecken som bekräftelse på rättfärdigheten genom tron, och den ägde han redan som oomskuren. Så skulle han vara fader till alla oomskurna som tror, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem. 12Han skulle även vara fader till omskurna, till sådana som inte endast hör till de omskurna utan också vandrar i spåren av den tro som vår fader Abraham hade som oomskuren. 13Det var inte genom lagen som Abraham och hans efterkommande fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. 14Om de som håller sig till lagen blir arvingar, då är tron utan innehåll och löftet satt ur kraft. 15Lagen åstadkommer ju vrede. Men där ingen lag finns, där finns inte heller någon överträdelse. 16Därför heter det "av tro", för att det skulle vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro, han som är allas vår fader. 17Så står det skrivet:Till fader för många folk har jag satt dig, och det är han inför Gud som han trodde på, honom som gör de döda levande och kallar på det som inte är, som om det vore till. 18Där allt hopp var ute, trodde och hoppades han att han skulle bli fader till många folk, som det var sagt:Så talrika skall dina efterkommande bli. 19Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp saknade livskraft - han var då omkring hundra år - och att Saras moderliv var dött. 20Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran. 21Han var övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla. 22Därför "räknades det honom till rättfärdighet." 23Men dessa ord "det räknades honom till rättfärdighet" skrevs inte bara för hans skull 24utan även med tanke på oss. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre, 25han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.