1Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar det också i den helige Ande, 2ty jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. 3Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Kristus i mina bröders ställe - mina landsmän efter härstamning. 4De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. 5De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, prisad i evighet, amen. 6Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha blivit om intet. Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, 7och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. Nej,Isaks efterkommande skall räknas som dina barn. 8Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst, men löftets barn räknas som hans efterkommande. 9Ty ett löftesord var detta:Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och då skall Sara ha en son. 10Men inte bara det, Rebecka fick två söner med en och samme man, vår fader Isak. 11Innan barnen ännu var födda och innan de hade gjort vare sig gott eller ont, sades det till henne: Den äldre skall tjäna den yngre. Det blev sagt för att Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar. 12Det står ju skrivet: Jakob älskade jag, men Esau hatade jag. 13Vad skall vi då säga? Att Gud är orättfärdig? Naturligtvis inte! 14Han säger till Mose: Jag vill vara barmhärtig mot den som jag är barmhärtig mot, och jag vill förbarma mig över den som jag förbarmar mig över. 15Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet. 16Skriften säger ju till farao: Just därför lät jag dig träda fram, att jag på dig skulle visa min makt och att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. 17Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och vem han vill förhärdar han. 18Nu säger du kanske till mig: Varför förebrår han oss då? Vem kan stå emot hans vilja? 19Men du, människa, vem är du som går till rätta med Gud? Inte kan väl det som formas säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? 20Har inte krukmakaren den rätten över leret att av samma klump göra ett kärl för hedrande användning och ett annat för mindre hedrande? 21Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras, vad har du då att säga? 22Och om han gjorde detta för att göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten? 23Det är ju oss han har kallat, och det inte endast från judarna utan också från hednafolken. 24Så säger han genom Hosea: Det folk som inte var mitt skall jag kalla mitt folk, och henne som jag inte älskade skall jag kalla min älskade. 25Och på den plats där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, där skall de kallas den levande Gudens barn. 26Men om Israel utropar Jesaja: Om än Israels barn vore talrika som havets sand, skall bara en rest bli frälst. 27Ty snabbt och slutgiltigt skall Herren hålla räkenskap på jorden. 28Jesaja har också förutsagt: Om Herren Sebaot inte hade lämnat kvar några efterkommande åt oss, då hade vi blivit som Sodom, då hade vi blivit som Gomorra. 29Vad skall vi då säga? Jo, att hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, vann rättfärdigheten, den rättfärdighet som kommer av tro. 30Israel däremot, som strävade efter att uppfylla den lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen. 31Varför? Därför att de inte sökte rättfärdigheten av tro, utan tänkte sig kunna vinna rättfärdigheten genom gärningar. De har snubblat på stötestenen, 32så som det står skrivet:Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom skall inte stå där med skam.